En vecka

Nu har det gått en vecka, det känns som flera månader. Vaknat och ibland mått nästan okej men allteftersom dagen gått har det blivit värre och har lagt mig någolunda tidigt för att försöka hinna somna innan allt klappar ihop. Så länge murarna håller går det att vara bland folk. Snacka lite skit, skratta åt skämt, vara som vanligt. När man väl kommer hem kan man slappna av och försöka att inte drunkna i den svarta vågen.

Träffat någon varje dag den här veckan, ätit med, promenerat, pratat med...det hade varit så mycket värre utan vänner att prata med, krama och värmas av. Tack för att ni finns.

Den här helgen har jag försökt träffa folk trots att jag egentligen verklinge inte varit på humör för det, man kan inte stanna inne och bara samla damm. Det hade inte morfar gillat. Så i fredags blev det en första testomgång av mitt brädspel som visade sig vara långt ifrån spelbart men jag fick en antydan av vad som saknades så nu ska jag försöka åtgärda det så att det nästa gång förhoppningsvis går att spela en hel omgång.

Igår var det middag hos en kompis, bestämde mig för att det var träffa lite folk utanför skolan igen. Riktigt trevligt, blev för mycket funderingar en stund men det gick över och sen var det bra igen. De drog vidare på fest sen men då tyckte jag att det var nog med socialiserandet för min del och gick hem och sov.

Mår sämre idag än jag gjort de senaste dagarna men jag tror det var nyttigt att träffa lite folk och bara ha det trevligt, någon gång måste man börja umgås med folk igen så var lika bra att få det avklarat. Verkar gå framåt iaf, vakuumet har gått över och sorgen var inte full lika jävlig innan allt socialiserande så någonstans finns det ett ljus i tunneln. Ingen lätt balansgång, om man ignorerar sorgen kommer den slå tillbaks tiodubbelt, om man gräver ner sig i den kan man tappa bort sig själv.

Man ska känna att man lever.