Förklenande

Läste en intressant artikel på SvD idag som poängterade en sak jag funderat på ett tag. Vi är på tok för...förklenande idag. Ingen får någonsin kränkas, bli förolämpad, skadas. Visst är det bra mål men man drar det på tok för långt. Några blåmärken eller skrubbade knän har ingen dött av, jag tror det bara är nyttigt. Hur ska man lära sig kontrollera sin ilska och inte bara agera om man aldrig blivit förolämpad eller retad? Eller det där om att ena barnet blir kränkt av att andra barn hinner före till matsalen...jag vet knappt vad jag ska säga. De får väl springa snabbare då. Dock så finns det ju vissa former av kränkningar och förolämpningar som är helt fel, t.ex. mobbing.

Visst att en förälder kan vilja skydda sina barn mot allt ont etc etc, det förstår jag men kommer nog inte förstå fullt ut förrän jag har egna barn MEN de små liven måste ju få leva lite och känna att de lever. Hjälm i en 30cms backe...herregud. Låt barnen leka och plåstra om dem när de ramlar. Om man aldrig någonsin får ramla så kommer man ju inte kunna tåla någon smärta alls, blir man rena våpet *brr*. Jag tror att jag hade en lite för mjäkig uppväxt men det har åtgärdat sig på senare år. Men samtidigt så måste man ju lära dem sätta egna gränser, vissa saker är ju helt enkelt farliga men vi har dragit det för långt...