att känna sig själv

Funderade på att blogga lite om sjöslaget men det blir sen...kanske. Hände inte nåt speciellt sådär, söta flickor, trevligt folk, mycket dans och lagom mycket sprit, lite lättbaksmälla...typ som förra året fast lite sämre.

På sistonde har en kompis fått mig att fundera lite, hur bra känner man egentligen sig själv? Jag trodde att jag hade ganska bra koll på det innan jag flyttade ner hit men sedan dess har det hänt saker. Hela avdelnar har slagit upp portarna och jag har hittat sidor av mig själv jag itne hade nån aning om fanns.

Det har varit rörigt men jag trodde jag visste var jag hade mig själv tills för en-två veckor sedan eller så. Nu är jag mer osäker igen...saker som hade lugnat ner sig börjar röra på sig igen och det är inte bara de sakerna som brukar röra på sig. Att känna mig själv har blivit lite av ett mål sedan jag kom hit och upptäckte en massa nya saker om mig själv, en del trevligt och en del...mindre trevligt, men jag tycker att det, vad jag kan komma på just nu, bara är bra att känna sig själv bättre. Försöker att pröva saker, vad vågar man egentligen göra? hur reagerar man på olika saker? allteftersom man prövar olika saker så dör fler och fler illusioner man har om sig själv och man kommer närmare och närmare en självbild som förhoppningsvis är någolunda nära verkligheten.

Just det där med att vad man egentligen vågar göra är intressant, jag vet inte om jag anser mig modig...en kompis har hävdat det men jag vet inte, jag tror inte man kan säga om man skulle våga göra något eller inte innan man faktiskt ställs inför beslutet att genomföra den där handlingen man funderade över. Hittils så är större delen av sakerna jag ångrar saker jag inte gjort vilket sedan jag insåg det, vet inte när det var, gjort att jag vågat mer. "Vad är det värsta som kan hända?", det faktum att folks reaktioner nästan alltid är betydligt bättre än vad jag förväntar mig (märker ibland att jag har en lite lätt cynisk folkbild) samt att mitt tålamod för velare(speciellt mig själv) sjunkit mer och mer på gör att det ofta blir "äh vafan nu blir det av" så gör jag det jag bävar över och innan man tror det är det över.

Få en helt korrekt självbild tror jag det kräver en väldigt omskakande upplevelse för, t.ex. vara gisslan, flygkrash eller något sådant. Något som gör att man hamnar långt ifrån sin vanliga miljö och under väldigt stor press under en tid. Problemet är att då finns risken att man klappar ihop totalt istället vilket ju vore väldigt tråkigt.

Jag trodde att jag blivit av med de här lite lätt irriterande förhoppningarna, lite saker hände och saker utvecklade sig som jag trodde, men nu är jag osäker...det hjälper ju så ofantligt mycket om man vet vart den andra står och i det här fallet är jag inte säker. Damn vad irriterande, ligger och gnager i bakhuvudet rätt ofta. Förhoppningar leder bara till krossade känslor och smärta.