Man känner det komma krypande när man slappnar av.
Man känner det ligga i bakhuvudet när man inte koncentrerar sig
Man känner det sprida sig inombords lika oundvikligt som en glaciär under en istid.
Och man kan inte göra något åt det hur mycket man än vill. Bara en tidsfråga innan saker brakar loss. Man ska känna att man lever men det här börjar bli smått löjligt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
1 comment:
... att du ska vara så kryptisk jämt!
Post a Comment