Moralförfall

Jag åkte hemhem i måndags för att fira min syster som kom hem från Norge där hon arbetar som hästskötare under ett år. När jag satt o käkade med två kusiner och ena kusinens föräldrar så kom en geting o flög runt lite, folk blev nojjiga som de brukar och efter lite händelser så fängslade vi den under ett uppochnedvänt glas. Jag tyckte vi kunde lämna den där när min äldre(ca 23) kusin sa att i så fall skulle den kvävas till döds, antingen skulle vi släppa ut den eller döda den direkt. Kvävning är(tror jag) ingen trevlig död, utdragen och smärtsam men jag såg inget problem med att låta den kvävas, den var jobbigt och det lättaste sättet att bli av med den var att låta den kvävas. Började fundera lite när min kusin sa att det var elakt, har man blivit så avtrubbad att man utan att tänka närmare på det lämnar en varelse att kvävas till döds? Tydligen. Döda flugor och spindlar gör väl varenda kotte mer eller mindre dagligen men när blev man sån här? långsam smärtsam död känns som ett steg nedåt på moralstegen

Jag var en riktig djurvän som liten, men inget i livet är permanent vilket ännu en gång har uppenbarats. Det slog mig igen i cerum häromdagen när CQ satt och försökte inte smälta bort. Vi hade arbetat oss igenom ett par getingar så märkte vi efter ett tag att en vi trodde var död fortfarande rörde på sig, folk skrattade lite och sen fortsatte vi med det vi gjorde innan, ingen verkade tänka mer på det. Hur annorlunda hade folk reagerat om det varit en mus? en fågel? en grävling? en hund? Vart går egentligen gränsen i storlek för vad som är okej att plåga? Eller går gränsen vid hur jobbig varelsen är, getingen surrade vid oss så därför var det okej att kväva den till döds. Om en hund skäller och gnäbblar, kan man kväva den? En grävling? En mus? Jag vet inte...